Ett littet minne
0kommentarer
Idag såg jag hannah fila fiol, det var så vackört att jag fällde en liten tååår (nej, det gjorde jag inte, men det var väldigt fint).
Och eftersom jag är ex-musiker så tog jag mig privilegiet att flyga backstage och säga hej till min forna cellolärare, som blev så glad så glad.
Jag spelade faktiskt cello i hela 7 år, det ni! Och när hannah satte sig i bilen och sa "jag är hoongrig" fick jag en stark flashback:
Det var en varm men blåsig vårdag, och jag skulle för första gången besöka den nya musikskolan som låg invecklad i regementsområdet. Osäker som jag var med mina blotta fjorton år beslutade jag mig för att vänta på David Kontrabasisten så han kunde ledsaga mig in i de trygga korridorerna på skolan. Jag satte mig på en bänk och läste lite, men kände sedan en överväldigande hunger eftersom jag inte ätit något på hela 3 timmar. Pengalös och halvt vilse på den färgflagnande bänken tog jag, som av en masochistisk impuls, upp hemkunskapsboken. Jag kunde inte hindra mig från att vända sida efter sida, och titta på de sparsamt anordnande måltiderna som presenterades. Sida efter sida, i en och en halv timme. Tillslut var jag så utsvulten att jag nästan dreglade.
Men sen kom David Kontrabasisten och räddade mig. Han fällde kommentaren "så nära men så långt borta" och drog med mig de 20 metrarna till skolans ingång. Hm. Sen hade vi orkester och sånt i 2,5 timme och sen hem och kränga. Det var den hungriga tidsåldern eftersom jag aldrig tog med mig pengar, och alltid hade en massa tid. Det är alltså anledningen till att jag 1) inte är pank, 2) änsålänge endast är fet på insidan.
Ja, det var den lilla flashbacken. Man måste nog vara hungrig för att kunna spela, och nu för hannah vidare hungertraditionen. Nice.
Och angående David Kontrabasisten: han är även känt som David Simmaren, David Nörden, David Geniet och David Bästa Vän. En väldigt bra David helt enkelt.
Och eftersom jag är ex-musiker så tog jag mig privilegiet att flyga backstage och säga hej till min forna cellolärare, som blev så glad så glad.
Jag spelade faktiskt cello i hela 7 år, det ni! Och när hannah satte sig i bilen och sa "jag är hoongrig" fick jag en stark flashback:
Det var en varm men blåsig vårdag, och jag skulle för första gången besöka den nya musikskolan som låg invecklad i regementsområdet. Osäker som jag var med mina blotta fjorton år beslutade jag mig för att vänta på David Kontrabasisten så han kunde ledsaga mig in i de trygga korridorerna på skolan. Jag satte mig på en bänk och läste lite, men kände sedan en överväldigande hunger eftersom jag inte ätit något på hela 3 timmar. Pengalös och halvt vilse på den färgflagnande bänken tog jag, som av en masochistisk impuls, upp hemkunskapsboken. Jag kunde inte hindra mig från att vända sida efter sida, och titta på de sparsamt anordnande måltiderna som presenterades. Sida efter sida, i en och en halv timme. Tillslut var jag så utsvulten att jag nästan dreglade.
Men sen kom David Kontrabasisten och räddade mig. Han fällde kommentaren "så nära men så långt borta" och drog med mig de 20 metrarna till skolans ingång. Hm. Sen hade vi orkester och sånt i 2,5 timme och sen hem och kränga. Det var den hungriga tidsåldern eftersom jag aldrig tog med mig pengar, och alltid hade en massa tid. Det är alltså anledningen till att jag 1) inte är pank, 2) änsålänge endast är fet på insidan.
Ja, det var den lilla flashbacken. Man måste nog vara hungrig för att kunna spela, och nu för hannah vidare hungertraditionen. Nice.
Och angående David Kontrabasisten: han är även känt som David Simmaren, David Nörden, David Geniet och David Bästa Vän. En väldigt bra David helt enkelt.
Kommentera