Nu när restriktionerna lättas allt mer börjar saker sakta återgå till det normala. Det är fortfarande flygstopp till och från utlandet och man bär mask överallt, men annars är läget lite som vanligt igen. Folk är inte längre rädda att träffas i grupp, för just nu har inga nya fall registrerats i vår del av landet. Det kan ju förändras över en natt, men hoppas inte! 
 
För några veckor sen åkte jag upp till Mount Kinabalu-trakten och övernattade en helg med min toastmaster-grupp (ja, jag är toastmaster nu! Ska skriva tal och öva upp ledarförmåga), och det var så roligt att åka iväg en sväng för första gången på så länge. Vi spelade spel och drack öl hela natten lång! 
Vackra berget!

I lördags tog jag mig upp 5 på morgonen för att klättra uppför en kulle med några kompisar (obs, annan kulle än vanliga kullen). Det var absolut värt det, vyerna från vägen upp var så fina i morgondimman. Det var SJUKT mycket folk där, trafikstockning i hiking-leden. Men det syns inte i mina slugt tagna bilder :) 
Här är början av leden som startar helt sonika vid en motorväg.
Solen på väg upp!
Kan ju inte sluta fascineras av Mount K. Älska berg! 
Från toppen kan man se hamnen och marinkårens bas, och havet så klart! Vid 7-något var vi framme, och det var redan ganska så himla varmt. Sen rullade vi nerför kullen (nej det gjorde vi såklart inte, men det hade gått snabbare) och in i bilen till närmsta nudelställe och åt frukost! Om jag hade fått välja hade det blivit laksa från menyn, men med kolesterol i åtanke blev det en sensibel buljong med risnudlar.  
 
Igår, på söndagen, vaknade vi den otroliga tiden 4 på morgonen för att delta i Davids online-bröllop! Grattis David!
Sen hade jag och Calvin blivit inbjudna till gudstjänst och brunch av en av taichi-damerna. Hon är så bubblig och glad, det var hon som sa att jag borde komma på taichi när jag stötte på henne i parken en dag, så det är MYCKET svårt att säga nej till henne. Så vi åkte hem till ett par som höll öppet hus (kyrkan fortfarande stängd) och tittade på youtube-gudstjänst. Vet nästan inte vad jag ska säga om detta fenomen med online-kyrka. Ganska bisarrt kan jag säga. Timmen bestod till 50% av sång framförd av unga attraktiva fanatiker (på youtube, då) och 50% av predikan där pastorn dissikerade en vers och berättade hur han tolkade den. Oavsett hur jag känner angående gudstro (vilket är meh) så finns det mycket att lära från bibeln, och det är kul att se hur folk mår bra av sin tro och känner sig starkare. Det var också kul att se Calvin låtsas vara duktig troende. 
 
Sen hade en av mina toastmaster-kompisar ett evenemang för att göra födelsedagskort till alla medlemmar som jag lovat att gå på, det var kul att pyssla med vattenfärg och lim men jag tror jag astralprojekterade mig till Jupiter under tiden för jag var så trött att jag knappt minns vad jag sysslade med. 
När jag kom hem klockan 18 hade Calvin redan somnat, och det gjorde jag med strax efter. Hejdå söndag! 
Nästa helg ska vi kanske kanske campa i norra Borneo! Non-stop äventyr! 
God morgon! På senaste tiden blir jag trött tidigt och vaknar tidigt, äntligen börjar tant-stadiet i mitt liv. Det finns dock en anledning, och det är min nya livsstil mot lägre kolesterol! Jag tar det väldigt personligt att jag har högt kolesterol, det känns extremt förolämpande. Att man inte kan äta chips till middag ibland, och välja friterad fläskkotlett över en sensibel stekt lax? Att man inte kan äta laksa till frukost och vara soffpotatis? Unbelievable. 
Calvin fick också besked från en doktor (samma klinik som mina febriga föräldrar besökte under tiden här!) att han är överviktig, vilket även han tog extremt personligt. Agnes har försökt få honom att äta hälsosamt i urminnes tider, så detta har blivit dammbristningen i tips om hälsokurer och långa diskussioner om livsstil. 
 
Nåväl, mitt nya lågkolesterol-life inkluderar taichi varje morgon. Alla tanter här gör taichi. Först förstod jag inte alls poängen, eller vad det ens var, jag bara hoppade in i det. Läraren kallar det för att simma i luften, man ska röra sig långsamt och mjukt, och det som är svårt + bra träning är att man är i en hukande position från början till slut, så det känns i benen dagen efter. Jag tror det finns olika stilar taichi... men jag vet ingenting. Läraren brukar göra ett flöde som är 37 rörelser långt och ett som är ehhh 84? 85? rörelser långt. 37 rörelser tar runt 10 minuter. Jag gör jämt fel, men jag har en yngre tant (ja inte ens tant, 40+ tror jag, men alla som gör taichi får vara med i tantklubben) som jag försöker härma. Hon får det verkligen att se graciöst ut! 
 
Efter taichi brukar jag gå på promenad i parken i närheten, och klättra uppför kullen där. Det är så jobbigt, men jag blir glad när jag tänkte tillbaka på första gångerna jag gjorde det - fick astmaanfall och var tvungen att stanna stup i kvarten. Känner knappt av astman längre!
 
Så varje dag börjar 7.30 med tant-träningen förutom lördagar, då har jag 🌅sunrise yoga🌅 som börjar 6.15. Huvva vad tidigt. Men det är värt det varje gång, älskar lördagar. 
 
Kan ni inte berätta lite om er nuvarande livsstil? Mamma och pappa, är ni på något anti-bröd-diet såhär under pollentider? Hannah och Joel, vad sysslar ni med, när vaknar ni?? Ludvig tror jag är lite samma som vanligt va??? Håller fast vid det, för många förändringar är inte bra. Hanna vet jag kämpar för att ställa om dygnet så hon kan vara på jobbet i ottan, kämpa! 
 
Lunch med taichi gang
 
Bonusbilder från igår, regnbåge!
Bra poserat
 
Kram!!
Hej alla kära ❤️
Igår var det söndag, och jag och Calvin kände för att äta brunch på Olde Station i City Mall. Jag passade på att fota lite så ni kunde följa med. 
 
 Jag valde curry laksa, vilket var lite väl maffigt till frukost i ärlighetens namn! Orkade inte alla nudlar men soppan slank ner. Det har varit så regnigt och kallt i KK de senaste veckorna, och igår var det bara 22 grader på morgonen. Fatta vad skönt! Så alla gick omkring med tjocktröjor och kände sig gosiga. Det var därför vi ville äta soppa också såklart. 

Testade popiya för första gången, varma vårrullar som var söta och starka.
Friterat bröd med pandan-sylt, exakt som en donut! 
Min Starbucks-alias är Sofi, för det är jobbigt att stava ut Kajsa varje gång. Blev Sofia trots allt. Man kan inte vinna! Vi var i riktig matkoma efter allt detta, så vi satt på Starbucks och läste e-bok en lång stund tills vi blev sömniga och åkte hem. Resten av dagen var fortsatt regnig, perfekt stanna-inne-och-titta-på-Community-väder. Lilla Fergus har ringorm (svampinfektion) och måste bära katt-tratt, stackarn, och då är han alltid snäll och lugn. Demon i dvala. Så det var en fridfull dag! 
 
Liten miniuppdatering från mig :) Idag är det måndag och jag har snart dagens online-lektion med min koreanska engelskaelev. Hoppas alla får en bra dag! 
Loggade in utan några som helst problem. Hej, hej! 
 
Igår pratade jag en lång stund med Hanna om min resa till Australien, och kom på att jag inte delat med mig så mycket om alla upplevelser där. Så nu kommer ett gammalt hederligt blogginlägg med massa bilder från en resa innan världen exploderade. Bara ett par månader efter vår resa i Victoria så var hela staten i brand, det är så hemskt att tänka sig. Och det har ju inte direkt blivit bättre sen dess! Tror domedags-kulter kommer få massa nya medlemmar det här året. 
 
Nåväl. Vi åkte ju till Australien på smekmånad, jag och Calvin. Men det började med att vi mellanlandade i Kuala Lumpur och spenderade ett par dagar där. Det var VÄLDIGT trevligt! Det är första gången jag inte varit där på något uppdrag, utan bara för att ha kul. Jag var där och letade bröllops-utrustning med Agnes på våren, såg aldrig dagsljus utan bara shoppingcenter-ljus. Så den här gången hängde vi med Calvins kompisar en massa. 
Fick besöka moderskeppet också! Köpte uselt plockgodis och var glad.
 
Första kvällen besökte vi en gin-festival. Tänk att man kan ha en hel festival med gin-tema. Den tog plats i en enorm hangar av något slag, kanske luftskepps-hangar? Det var festligt och gott! Förutom en gin-drink som hade kaviar, det var ÄCKLIGT! 
Dagen efter var Calvin och jag på mat-spaning. Tydligen är maten i KL mycket godare än här i Kota Kinabalu, men det tänkte vi verkligen inte bara acceptera utan att testa. Problemet är att KL är så oerhört stort, man får åka runt land och rike för att hitta sin nudelskål känns det som. Det gjorde vi, och det var värt det. Världens godaste beef noodles nedan.
 
Det var ett extremt gulligt område vi hade hamnat i. Massa gamla hus med skyskrapor som bakgrund. Såna områden som man hoppas finns kvar om 20 år och inte blivit ett enda stort Starbucks.
 
Glass-paus
Notera Australien-tröja. Vi var redo!
Detta är sista bilden jag tog i KL. Vi spenderade en halvdag i ett shoppingcenter, jag minns verkligen inte varför vi ville göra det. En av anledningarna var nog att hälsa på farbrorn ovan. Han jobbar som dyk-instruktör (i ett shoppingcenter!), och är släkt med Calvins kompis som vi skulle hälsa på i Tasmanien! Vi ringde upp kompisen tillsammans med farbrorn och han gav sig direkt på honom med "Så din kompis är här med sin fru och du har inte ens en flickvän?!"-aktiga kommentarer. Sån är släkting-dynamiken här! Vi drack öl vid shoppingcenter-poolen. 
Sen vips var vi i Melbourne!
Vilken bra fotograf jag är, expert på att fånga suddet! I alla fall, ovan hade vi precis tagit bussen från Avalon Airport till Melbourne Central, köpt frukost och sim-kort på 7-11, jag tog av mitt örhänge för att öppna upp simkorts-fliken i telefonen och lämnade genast örhänget på denna bänk för att aldrig se igen, hejdå!! Jag minns att det var kyligt, kanske 14-15 grader, en riktigt krispig vår-morgon. Det var underbart för Sverige-hjärtat att frysa lite! När vi åkte med bussen kunde man se rapsblommor och lavendel. Nu när jag sitter och skriver detta får jag flashbacks till att jag redan skrivit exakt detta.
Jamen se. 
Första dagen gick vi omkring i stadskärnan, vi gick en hel massa överlag. Man kan åka spårvagn gratis men vi var så rädda att åka fel att vi hellre gick. Njöt av arkitekturen, människorna som var vår-glada, försökte förstå den totalt galna accenten. Det kändes också bra att vi passade in i stadsmiljön där, vi stack inte ut på något vis. En dam frågade oss om vägen till en restaurang. Ja, det är roligt med storstad helt enkelt, speciellt när man är lantis som jag.
Utsikt från vårt AirBnB. Vi hade ett tyskt par som granne i rummet bredvid, vi drack lite vin med dem en av kvällarna. De hade köpt en bil billigt, för de var för unga att hyra, som de skulle köra till Sydney tror jag och sen sälja. Fatta vad långt att köra! Förresten, det roligaste vi gjorde i Melbourne var att gå till matbutiken och botanisera. Vi köpte mer bröd, olivröror, ost och salami än vi klarade att äta på 2 dagar, men det var så kul att handla och göra mackor hemma! Ja, det var så vi sparade lite pengar, men vi åt också massa gott ute. Mest pizza och pasta.
Efter två dagar i Melbourne åkte vi till Tasmanien! En timmes flyg och vips är man där. Vi var sura för vi fick betala extra för vårt baggage, de var extremt strikta! På hemvägen vägde vi baggaget så att det var exakt det tillåtna med några hundra gram under, och receptions-värdinnan var imponerad och lite besviken. 
Tasmanien är en liten ö, och det folk älskar att säga om öar är "Det finns ingenting där!". Så pratar KL-bor om Kota Kinabalu, och så pratar Calvins pappa om Tasmanien. "There is REALLY nothing there." Fel! Det finns gott kaffe och massa djur ju! Och ett universitet, där Calvins kompis Joel jobbar. 
Joel och kaffet.
Vi besökte en fin stor park med enorma träd, påfåglar som skrek prick 18, och wallabys som skuttade runt.
Att man är så KORT!?!?!?
Calvin klättrar sten: en tvådelad fotoserie
Wallaby-spaning!
Vi fick bo hos Joel, vilket var så snällt och generöst. Han har ett hus och 3 huskompisar, på kvällen spelade vi brädspel och drack öl och åt pizza, han hade massa kompisar som kom över och alla var verkligen så snälla och trevliga. Det var en minnesvärd kväll! Helt utan bilder!
Andra dagen åkte vi till en strand och en nationalpark. SÅ blåsigt och kallt, fick sand in under jackan direkt. En fotoserie med tema Grått.
Joel och buskvallabyen. Engelskt namn, pademelon. När Joel sa "pademelon" fick han stava ut det åt mig, det är det roligaste namnet på ett djur? Paddemelonen. 
Joels rummis bakade prinsesstårta åt mig :') Med pandansmak. Ni vet, gräset.
Sista kvällen var det början på Procrastination Week, alltså prokrastineringsveckan. Det är universitetstradtion, att veckan innan terminens slutexamineringar ska man festa loss. Joel jobbar ju för universitetet och var där och fixade och trixade innan festen började. Vi fick hänga med! Pratade med massa människor och blev ganska universitets-full. Som ett sista adjö till universitetslivet kändes det, för mig! 
Hej bartender. Hejdå min ungdom!?!?!?
På morgonen efter åkte vi som sista stopp till söndagsmarknaden, jag åt en macka från bilden ovan. Stekt halloumi på bröd, helt klart vinnande koncept. Det var en ganska stressig morgon, och så här i efterhand ångrar jag att vi hade så fullspäckat schema. Borde haft en hel vecka till i Australien och varit längre hos Joel, i alla fall någon dag! Men men, efter mackan var det flyg-dags med den noget vägda väskan. Är noget ett ord? 
 
Nu minns jag att dagen innan hade vi kaosat med att försöka hyra en bil i Melbourne, vilket vi lämnade till absolut sista sekunden med att fixa. Det var problem med Calvins kort, och med mitt kort, och tillslut fick vi låna Joels rummis kort och skicka pengar till Joel som han skickade till kompisen... Alltså! Kaos. Och eftersom vi använt kompisens kort var vi (läs: Calvin) nervösa till det extrema med att få böter som skulle ha skickats direkt till kompisen. Australien har väldigt strikta trafiklagar, och vi malayer kör ju som galningar, och var rädda att köra för fort av ren vana. Vi läste skräckhistorier om turister som kört för fort och fått sitt fordon konfiskerat, och blivit bannlysta från att återvända till Australien. Hjälp! Så när vi fick vår lilla Mystery Van var vi skrämda från början till slut och körde alltid 20 km/h under hastighetsbegränsningen.
Road trip! Jag har tittat på många romantiska youtube-videos av människor som lever the van life, och jag var väldigt ivrig att testa själv. För mig var detta absolut höjdpunkten med resan! Vi laddade bilen med mack-material, kuddar och bensin, sen var det avfart.
Vägen ut från Melbourne. Första natten hann vi inte så långt, det blev mörkt runt 19 tror jag, så innan dess hittade vi parkering och lagade tacos och frös! Det var så kallt på natten, verkligen inte hållbart att sova i bil haha. Sen upptäckte vi att gasen till spisen nästan var slut, så nästa morgon åkte vi en liten bit bakåt och handlade på K-mart innan vi fortsatte färden.
Frukost i vårt lilla kök på parkeringsplatsen utanför K-mart. 
 
Vi hade 7 dagar på oss att köra längs med The Great Ocean Road. Världens vackraste väg, är det. Man kan se havet nästan hela tiden, och det är inte vilket hav som helst. Det är surf-höga vågor och klarblått vatten, varm vind och slingrande kullar. Eller som jag beskrev nedan:
Inga fotografier jag tog gör rättvisa åt hur vackert det var, speciellt inte med min usla mobilkamera. Så åk hit, föreslår jag!
 
Vi hade en väldigt bra app som visade camping-platser längst med vägen. Australienare älskar nog att campa, för alla platser var så välutrustade. Allra oftast finns toalett i närheten, och bbq-grillar som man kan använda. Rinnande vatten också så klart, och helt gratis. Det finns också betal-platser där det finns dusch och eluttag. Tror ni att vi duschade en enda gång under den här road-trippen? Svaret är NEJ! Vi är SNÅLA och STINKY!
Man kan stanna var som helst vid vägkanten och bli helt hänförd.
Det jag tyckte var roligast var definitivt att de vilda djuren finns överallt. Papegojor och kakaduor som bara, bor där. Kängurus och koalor lite varsomhelst. Det är ju helt tokigt, hela Victoria är en stor djurpark. Vi hängde med de här fåglarna ett par timmar för de var så fina.
En annan höjdpunkt var de 12 apostlarna, stora stenar ute i havet. De var massiva. Man bara älskar ju naturens under, eller hur.
Blåsigt! Kallt!
Fin campingplats vid å. Ej med i bild: minst 10 andra bilar.
Som slutmål för resan innan vi började återfärden till Melbourne siktade vi på Mount Gambier, där det finns en stor blå sjö.
Så här körde vi förresten. 
Och såhär såg sjön ut.
För att ta oss hit körde vi över gränsen mellan Victoria och South Australia. Jag trodde att det skulle vara samma som att korsa över från Skåne till Blekinge typ, men några mil innan gränsen dök det upp stora skyltar. "NO food products allowed" stod det. Vi tänkte på tomater och jordgubbar i kylväskan och började kallsvettas. Vi stannade vid vägkanten och åt upp dem i panik. Sen körde vi till gränsen och såg att det fanns en container där man kunde kasta sina illegala tomater, så paniken var totalt obefogad. Det är tydligen för att förhindra smitta mellan potatis-sorter och liknande, som de har sådana regler. Och för att skrämma turister, antagligen.
 
Campingplatsen nedan var den bästa på resan, för det var rena rama djurparken. Kängurur, vallabyer, färgglada fåglar, kokaburror, fest!!!
Här kommer lite bilder från den sista lilla staden vi besökte på resan, som var en gullig liten hamnstad nära campingplatsen. Ibland kan man se valar där om man har tur. Alltså ska vi inte alla bara ta och flytta dit?
 
 
 
På vägen tillbaka mot Melbourne körde vi lite mer inlands, och sista campingplatsen var vid den vackra sjön nedan. Bredvid oss var två seriöst packade husbilar med solpaneler och allt, och efter mörkrets inbrott fick vi vara med vid deras lägereld och prata om deras otroliga resor. Det var två par pensionärer, ett hade varit på vägen i 2 år och det andra i 5 år. Packat ihop sina saker i förvaring och gett sig ut med sin husbil, i ett land som är för stort för att nånsin ta slut. Tänk! En av gubbarna hade jobbat på Wallstreet och hans fru hade varit flygvärdinna för Singapore Airlines. Deras son var munk i Thailand. Roliga typer helt enkelt! Oändligt med berättelser om sina år på resande fot.
Sen körde vi hela vägen till Melbourne och gav tillbaka vår Mystery Machine, tog in på sista AirBnB:et, åt vietnamesiskt till middag. Våren som varit ganska ruggig och kall slog om till en tidig sommar med 20 grader, minst! 
 
Och dagen efter var vi hemma igen! Ja efter typ 18 timmars resa.
 
Slutsummering: åk till Australien! Fast kanske minst 3 veckor om inte mer.
Tack till pappa och Hanna som påminde mig om att den här bloggen existerar!
Trodde det var längre sen ärligt talat.
 
Så jag har börjat gå på en klass på gymmet som heter step och leds av en galen man som kan hoppa 1 meter över golvet och vill att vi ska göra samma sak. Glöm det säger jag! Och jag tror inte att 1 gång/vecka är nog för att lära mig hoppa på det viset, men det är en givande klass på andra sätt! T.ex. ger den mig mycket konkret tidsuppfattning:
16.00: juste idag är det step
17.00: ska jag skippa den
18.00 damn det är för sent att avboka
19.00 äsch det går säkert bra, nu går jag
20.00 jag har aldrig haft så intensiv dödslängtan i mitt liv
 
Så mina förhoppningar med step: strength and cardio är att jag ska bli lika snabb som isolde och lika stark som calvin, men vi får se hur det spelar ut sig. Det kan hända att jag bara lär mig avboka klasser i tid! 
 
 
Nu är det dags att blogga igen! I vanlig ordning cirka ett år efter att bloggandet borde skett. Det är ju trevligt att kunna se tillbaka på gången tid och minnas. Så nu kommer det lite bilder från det gångna året. 
 
 
 
 
Jag var ju faktiskt i Malaysia en sväng, och hade det oförskämt bra. All min favoritmat, riktigt snyggt hår (vart tog det vägen?), öde stränder, och dessutom turistade vi till det i Kuala Lumpur, huvudstaden som jag besökte för första gången. Vilken plats det är. Det liknar ingen storstad jag upplevt förut. Betongen är uppblandad med regnskog. Calvin verkligen hatar att vara turist i sitt egen land, men jag tyckte det var jättekul. På turistbilden ovan är vi i Petrona Towers som var högsta byggnaden i världen en gång i tiden. 
 
 
 
Sen började jag plugga i Lund, började på riktigt alltså. Ingen flum-kurs om afrikanska stammar längre. Fysik och kemi. Matten ska vi inte prata om. När jag tänker tillbaka på det var hela våren så lång och grå. Det hände många bra saker. Jag träffade kompisar i klassen, jag kände att jag verkligen hade hamnat rätt, äntligen! 
 
Det blev fint tillslut, blommigt och ljust! Det är nog den bästa tiden på året. Många bilder på en sur liten katt. 
 
 
 Sommarlov! Som vuxen har man kanske inte just så mycket lov. Jag jobbade en massa timmar på McDonalds och upptäckte att det var fantastiskt kul. Jag hade aldrig trott att jag skulle passa in på ett sånt ställe, eller att alla människor där skulle vara så kompetenta och flitiga. När jag inte jobbade campade jag med Calvin, det var ett sant äventyr. Vi gick längst med Skåneleden och såg en massa söta djur som vi sprang bort ifrån för att deras mammor inte skulle jaga oss. Vildsvin, till exempel. Och svanar, som är ännu läskigare. En sann svensk sommar som var ett par dagar lång.
 
Hösten var underbar. Om våren är det finaste, eller hösten, det kan jag aldrig sluta fundera på. Jag tar bussen genom Sjöbo för att komma till Lund och hela vägen var som tagen ur en bok som lägger alldeles för mycket tid på att beskriva omgivningen. Jag tänker på dig, herr Victor Hugo. 
Jag och Calvin firade vår 3årsdag i Göteborg med Hannah och Joel, det var så himla mysigt. Det är allt bra att ha en syster i en så mysig stad.
 
 
 
Jag och Hannah åkte till Luleå, första gången på hur många år!? Det var en rätt knäpp upplevelse. Det är inte mycket som har förändrats där uppe (förutom kattens existens). Jag hade nästan glömt att min familj där är på riktigt. Vi blev så bra ompysslade, och det var verkligen roligt att träffa alla igen. 
 
Ett litet år. Imorgon har jag en superlång dag i skolan, så det är nog dags att sova. Jag skall lära mig om bakteriers genetik. Kram kram kram!
Kära vänner&familj! Det känns som att jag verkligen har hittat rätt, nu när jag spenderar dagarna med att lära mig kemi, repetera matte och fasa inför fysik. Vi hade studievägledning idag, och när jag fått ställa alla mina frågor så kändes allting plötsligt väldigt bra! Jag har i stort sett bestämt mig för att läsa programmet i molekylärbiologi. 
 
Jag trodde alltid att samhälle var mitt ämne, eftersom det var de ämnena jag fick bra betyg i, men efter ett halvår av socialantropologi har jag insett att jag verkligen inte vill veta mer om samhälle. Jag hoppas jag inte tar mig vatten över huvudet nu, genom att välja något jag egentligen inte vet mycket om. Men det bara känns så rätt i hjärtat. Efter att ha haft ångest över vad jag ska studera sedan jag var 16 år gammal har jag kanske äntligen hittat hem? 
 
Puss från en glad Kajsa, som nu ska kämpa med sista soc.ant-tentan! 
Någon gång i livet måste man väl genomlida en resa där alltid går fel, om inte annat så för att kompensera för alla de gånger en resa gått bra. Resan hit var INTE kul, eller kanske lite kul bara för att exakt allt gick fel. Vi tar det lite kort: efter att ha flugit 6 timmar till Dubai och varit på resande fot ca 10 timmar satte vi oss på flygplanet mot KL. Så långt allt väl. Sen får man höra pilotens gråtfärdiga röst i högtalarna: "Unfortunately I have some bad news". Det är inget man vill höra en pilot säga!!! P.g.a. damm och dimma fick vi vänta 3 timmar innan vi kunde lyfta. Så efter ytterligare 6 timmar i luften kommer vi fram till KL, mycket medvetna om att vi aldrig kommer hinna med vårt flyg till KK. Suck. Bara att leta upp Air Asias kontor och hitta nya biljetter. Vi hann med sista planet, och landade 3 timmar senare i KK, äntligen! Bara att köa till pass-kontrollen och gå ut... vänta va väskscanner? Okej sista hindret, vi tar våra väskor och hivar upp dem på rullbandet, jag går före Calvin och väntar, nu är vi nästan i mål. "Excuse me sir, open your bag". Tittar hjälplöst på när Calvin går in i ett kontor med sin väska, som var fylld med ost och dillchips. Läser skyltar som lyder "Warning! Import of animal produce will lead to 2 years imprisonment" och får panik. 
Men allt gick bra till slut. Calvin körde sitt "jag är född här och har inte varit på besök på år, jag har rest i över 30 timmar, det är bara lite älgkorv"-kort. Han var tvungen att lämna ca 1.5 kilo ost (utav 8, så inte så stor förlust egentligen) och SEN kunde vi åka hem till hans hus. Tack Jesus.
 
Vi kunde inte sova trots att vi varit vakna så länge, så efter att vi packat upp resterande mat och gett presenterna till Calvins föräldrar (de tackar!) åkte vi till bästa matstället vi vet, Salims. Teh Tarik, som jag har saknat dig. 
 
Vi vaknade runt 13 nästa dag och jag hade en speciell känsla i magen, som jag helt hade glömt bort. Jag tror att varje plats man besökt har en viss känsla kopplad dit, och det var så fint att känna just calvins-hus-känslan igen.
 
Jag har ätit de saker jag saknat mest: laksa, dim sum, chicken rendang och mee goreng mamak. Träffat några av Calvins vänner, ibland av slump. Köpt roliga saker på apotek (älskar utländska apotek). Idag har jag försökt vinna över min jetlag så att en kan vakna normalt. Imorgon ska vi förnya Calvins pass. Så ser det ut just nu! Saknar er, kram!
Det viktigaste. Det heligaste. Anledningen att jag åker tillbaka. Det är såklart den gudomliga maten man kan hitta i Malaysia. Det är en förbannelse att veta att det finns så god mat i denna värld, men att den är så otillgänglig. Vad annat kan man göra än att köpa flygbiljett.
 
Hjälpsam ordlista: 
nasi = ris
mee = nudlar
goreng = stekt
roti = bröd
 
Here we go.
 
Ni kanske minns denna? Det första jag åt på malaysisk mark. Jag var i himlen. Det är bara ris med kyckling, men det är så goooooott. Ska tvinga C att gå tillbaka dit det första vi gör.
Mee goreng från Calvins favvoställe. Herre min je. Stekta nudlar med kött, som på något vis är mer än bara så. Det är något magiskt med kryddningen och allting, det finns inget liknande.
Roti canai med currysås, ett litet mellanmål enligt malaysisk standard. Fika, hälsar Calvin.
Middag på en seafood-resturang där allting var otroligt gott, till och med för en Kajsa. Sniglarna ovan? Delikata. Det godaste fick jag ingen bild på: butter prawn. Hhnnnng.
Dim sum! Hit gick vi flera gånger. Det absolut godaste är de gula rullarna till vänster. Bullarna ovanför kallas vulkanbröd eller något, de har en sött äggula inuti. Den röda grejen nederst är kycklingfötter, det är INTE gott! (Kajs är noob hälsar Calvin.)
Oxsvansgryta! Kolesterolkung. Pluspoäng om man suger ut märgen.
Bakso. Den åt vi på en bergstopp, medan vi väntade på att den tropiska regnstormen skulle dö ut. Enkel men god soppis.
Chow mein. Fläsknudlar. Mumsigt. Det där gröna är en god sak som bara finns i Malaysia.
Vi unnade oss KFC, för det är så billigt där. Och gott. Och dödligt, antagligen.
Sang ngiuk mein. Inte min favorit, men intressant ändå. Nudlarna är blandat med grisfett, vilket är lite mastigt enligt mig, som hör ihop med köttsoppan till vänster.
Fish head curry, aka the tastiest damn thing in this world. Det går inte att beskriva hur god den här curryn var, det bara går inte. MÅSTE ÄTAS.
Vi åt aldrig dessa, men ändå. Vad är oddsen.
Våfflor och potato i ett litet café i stan. Pommes frites med ostsås är nog så onyttigt det kan bli, men så mumsigt. Som det brukar vara går de två hand i hand.
Skalbar bananglass???
Ngiu chap. En av Calvins favoriter. Jag tyckte mest om köttbullarna. Bonus: kladdigt finger.
Stekt ris på mussel-ön.
Och jag avslutade hela resan med ännu en chicken rendang. Ser kanske lite sisådär ut. Men ni var inte där, okej? 
Det var alla bilder jag fick med mig av maten vi åt, även fast vi åt många fler goda saker. Som Calvins farmors hemlagade mat, mmmm. Lite konstigt att sitta och knäppa bilder av den, kanske. Men åh, så gott. Längtarrrrr.
!!!! Det är dags. Bara ett helt år sent. Bättre sent än aldrig? Bättre nu än i januari när jag har en helt ny batch bilder att dela med mig av, hehe.
 
Så, var var jag? 
 
Till att börja med har jag lärt mig att min favoritdryck förvisso uttalas tesi, men stavas teh C! Viktiga grejer.
 
En dag åkte vi till yacht-klubben i närheten av familjens hus, där en släkting berättade hur hans båt sjönk. Ingen där ägde båt, man är medlem för att få ta del av swimmingpoolen och den vackra stranden.
Här ska man tydligen kunna se malaysias vackraste solnedgång - när det inte är regnsäsong. En dag...
 
Helloh. Vi försökte ta en stereotypisk couple bild, men ja...
 
En annan dag åkte vi uppför berget till naturparkens museum för att titta på allt som finns i djungeln.
Sån här raring till exempel.
Bad taxidermy.
Calvin i skogen.
 
Sen åkte vi till ett "fiskfotspa". Ni vet när man sticker ner fötterna i ett fotbad med små fiskar som äter upp döda hudceller? Well. Det här var en annan historia.
Hardcore version.
DET LÄSKIGASTE JAG VARIT MED OM. JAG HATAR FISKAR. Speciellt kattfisk. Uuuuuusch. Jag vågade bara sticka ner fötterna en kort stund. Det var väldigt roligt dock. Speciellt när Calvin kastade fiskmat runt hans mammas fötter, har aldrig sett en kvinna med så mycket panik (förutom mig själv, då, jag tvingade C att bära runt på mig).
Det var ett väldigt vackert litet ställe.
 
Sista delen av äventyret var att åka upp till teplantagen som står för allt te i Sabah, vad jag har förstått. Vi drack te uppe i dimmiga berg, det var så fint där.
 
 
Utsikt över Mount Kinabalu, åååh vad jag älskar det himla berget.
 
En annan dag åt jag froyo för första gången.
Det var gåt.
 
Och nu, sista mycket minnesvärda dagen. Jag och C åkte ut till en liten ö för att besöka ett musselreservat. Giant clams finns bara i malaysiska vatten, men är nästan utrotade för att de äts av ursprungsbefolkningen och säljs åt turister som souvernirer. 
KK's hamn.
Roligt med båt.
Musslor!
Hamnapor.
 
 
Och sen var det dags att åka hem till Tokyo.
 
Det var det! Ska bli så kul att åka tillbaka dit. Den här gången ska vi inte bara hänga i KK, utan även Kuala Lumpur och Penang!
Jag är inspirerad att ÄNTLIGEN ladda upp Malaysia Del 3, den kommer inom snar framtid. Men först vill jag skriva ett inlägg som handlar om hur extremt tacksam jag är. Jag blev nostalgisk av att kolla igenom gamla inlägg, som sig bör, och att en enda människa får ha så många fina minnen är snudd på ofattbart. Resa med mamma i Kyoto, upptäcka Kota Kinabalu, alla mina vänner i Japan... Jag är bara så glad av att ha gjort allt det här.
Jag är inspirerad att ÄNTLIGEN ladda upp Malaysia Del 3, den kommer inom snar framtid. Men först vill jag skriva ett inlägg som handlar om hur extremt tacksam jag är. Jag blev nostalgisk av att kolla igenom gamla inlägg, som sig bör, och att en enda människa får ha så många fina minnen är snudd på ofattbart. Resa med mamma i Kyoto, upptäcka Kota Kinabalu, alla mina vänner i Japan... Jag är bara så glad av att ha gjort allt det här.
Jag har fortfarande inte skrivit del 3 av min resa till Malaysia. Hrrrm. Det får bli snart. 
 
Imorgon börjar jag jobba, på fabrik! Jag känner mig alltid fin i de arbetskläderna. Svart från topp till tå med en kniv i mina behandskade händer. Buss till Simrishamn 05.10 imorgon bitti!
 
Hanna kommer hem från London imorgon!
 
Det är allt en trött Kajsa kan få för sig att skriva just nu. Extremt ovänligt av mig, första inlägget på X månader och det handlar om ingenting. Förhoppningsvis trappas skrivandet upp lite nu under sommaren. Jag mår bra av att skriva om mundäna saker.
 
Kram på er!
Imorgon kommer jag sitta på flyget hem till Sverige! Det känns inte verkligt. Har sagt hejdå till alla fina kompisar och fotat tusen blommande körsbärsträd. 
Kommer sakna den här himla staden så hemskt mycket. Det kommer nog bara kännas som en dröm, och inte ett år och ett halvt. 
Det känns bra att vara på hemväg hursomhelst. Minns hur fruktansvärt ledsamt det var att säga hejdå till Hannah när hon åkte hem, har nog aldrig känt mig så ledsen! Att åka hem till lilla familjen är helt klart rätt beslut. Men Tokyo, mitt Tokyo, hur ska det bli utan dig?!
Landar i Köpenhamn klockan 14 den 2a april, hör av mig när telefonen funkar! Puss puss så ses vi snart!!
Låg och läste fridfullt på min madrass och lät tankarna segla iväg när jag fick en färgrik flashback. Jag var säker på att det var en scen från en film eller serie som jag sett, och försökte lista ut vilken det var med hjälp av ledtrådarna som följde: en känsla av vilsenhet och att vilja göra gott utan att någon förstår det, vissnande blommor i en vask i en sjukhusavdelning, arbetsuniformer och att rusa bort från sitt misslyckande. Det tog ett bra tag innan jag kunde sortera bort alla intryck av hårfärger, ljus från fönstren, ljud av fotsteg som jag inbillat mig, och minnas att det var ett par sidor ur en av mina favoritböcker, Glaskupan. Tänk vad konstigt och intressant, att det skrivna ordet kan påverka en så mycket att det lämnar den sortens intryck. 
 
Och här är lite bilder från min enda vinterdag det här året!
Mitt och Calvins samtal, bokstavligen:
K: Do you want to build a snowman? Come on let's go and play!
C: Go away Kajs.
K: Ok bye *bygger ny pojkvän*
 
Part two: ett hårklipp, en julafton och ett litet berg.
 
Men först! FLER BILDER som hör hemma i förra inlägget. Tyckte det var konstigt att jag inte hade fler bilder från jungelparken. Och kom på att min telefon dog och jag tog massa bilder med calvins mobil, håhå.
 
 
En vacker dag sa calvin mamma "Kom så åker vi till salongen!" i ett försök att kapa calvins kalufs. Inte visste jag att även min kalufs skulle kapas! Hårfrisörskan var nämligen totalt förfärad över mina gamla färgade blonda toppar, bort skulle de! Då tänkte jag att jag kunde klippa till luggen också, snedlugg som vanligt. Hårfrisörskan förstod inte riktigt vad jag menade, så jag pekade på en annan frisörska som hade den perfekta snedluggen. Inte ens tre snipp senare var jag snedluggs-befriad. Tusan också! Men vänta lite, det blev ju faktiskt ganska fint. Eller blev det..? 
Efter 2 dagar bestämde jag mig för att det blev superfint och slutade pesta calvin med "does it look weird?"-frågan. 
 
Före
Efter!
 
Sen var det julafton! Spenderade dagen med att lära farmorn att laga köttbullar, vi gjorde cirka 200 stycken. Sen lärde hon mig att göra gyoza. Calvin lagade lasagne och helstekt kyckling. Sen kom ALLA.
Formellt foto. Den här familjen älskar formella foton. Fast vänta nu här! Har fortfarande gamla håret här.. Det måste betyda att jag klippte mig efterjulafton. Kajsa Detektiv strikes again.
Behind the scenes. Tekken, what else.
 
Mount Kinabalu är ett mycket vackert berg, som ser ut mer som en bergskedja. En dag åkte jag, calvin och kompisen jasper upp till mjölkfarmen som ligger inte långt från toppen.
På väg upp. December är förresten regnsäsong; 30+grader halva dagen, regnstorm resten. Extremt vackert, ofta.
Snart kommer skyrim-drakarna, sa jasper.
Matpaus för jasper! Vet inte om ni ser det hela vildsvinshuvudet på grillen. Han nöjde sig med en vildsvinsburgare. Fick smaka, gott!!
En bit längre upp började det regna så pass kraftigt att calvin inte vågade köra mer. Vi stannade länge, länge på ett litet.. café? Vill nog beskriva det mer som pratplats. Vi drack såå många tesi. Om ni åker till malaysia, skynda er att dricka tesi. Det finns inget godare mjölkte i världen, på grund av den hemliga ingridiensen: kondenserad mjölk! 
Det bröt upp.
Snart framme!
 
Tyckte det var så himlens vackert här uppe. Det var helt annat klimat, kyligt till och med. Har aldrig sett så vackert taggiga berg innan. Och kossor och regnbåge, näe, pittoreskt är ordet.
Valpen min...
Vi kom dit sent på eftermiddagen, det duggregnade lite och var fullt av turister, både malaysiska och kinesiska. All glass var slut! Klappade en get och en kalv. Det var en fin dag!
 

Nä nu tänker jag berätta vad jag gjorde i Malaysia. Part one: komma fram, träffa familj, klappa orm.

Jag och Calvin åkte från Haneda, den finaste flygplats jag någonsin sett. De hade mysig julbelysning överallt och det var nästan inga människor där.

 

Det första vi gjorde när vi kom fram till flygplatsen i Kuala Lumpur var, förutom att kommentera hur varmt det var såklart, att äta nasi lemak med kyckling rendang. Nej, jag åt för mycket god mat där, jag måste göra ett separat inlägg med bara mina matupplevelser tror jag. Det var i alla fall min första malaysiska upplevelse och det var ett religiöst smakligt ögonblick i mitt liv.
 

Varning: om man har bott ett år i Japan, där man blir behandlad som en gud/gudinna när man är kund, så kommer ogästvänligheten på flygplatsen att komma som en shock. They don’t give a DAMN. Calvin upplevde också en liten kulturell shock när servitören trodde att han var utlänning och behandlade honom som sådan.

Vi åkte vidare till Kota Kinabalu som ligger på en separat ö, delad med Indonesien, och klev ut i fuktvärmen. Jag uppsökte en toalett, och det var ingen trevlig upplevelse. Om man kan undvika det, så bör man inte använda offentliga toaletter, alls. Är det uppfattat? Nu behöver ni inte lida så som jag har gjort om ni hamnar i Malaysia en dag.

 Mindre mysig flygplats, men de har åtminstone nööödles.

 Vi blev upphämtade av Calvins föräldrar och bröder, och det var lite jobbigt sådär. Helt slut efter ett dygns resande, det var inte lätt att ta på sig hej-min-pojkväns-föräldrar-som-jag-träffar-för-första-gången-masken. De är extremt trevliga och gästvänliga människor, men det kändes jobbigt i vilket fall. De bjöd på lunch (åter en religiös upplevelse) och presenterade mig för lite släktingar som jobbar i pappans bilverkstad. Sedan åkte vi hem till deras hus. 

I KK kommer man absolut ingenstans om man inte har en bil. Det finns inga tåg och knappt några bussar. Att promenera är livsfarligt och hemskt varmt. Vart man än ska, tar man bilen. Om man inte ska till en ö såklart. Då tar man båten.

Försök föreställa er att här och var ligger klungor av restauranter och coffee shops, små butiker, och ibland finns det ett större varuhus. Man tar bilen till de olika klungorna, helt enkelt. Vet inte hur jag ska förklara hur det ser ut och vet inte vad jag hade föreställt mig. Det är i alla fall inte uppbyggt som en svensk stad där allt ligger i mitten, eller Tokyo där allt ligger på gång/tågavstånd. En helt ny sorts stad för mig. 

 Ett tårfyllt återseende.

Vi kom hem till deras hus i alla fall, och jag träffade farmorn och hushållerskan. Calvin började genast spela tekken. Över de följande 5-ish dagarna gjorde vi inte så mycket mer än att träffa den gigantiska släkten och äta massor av mat som C saknat. Stora delen av släkten talar inte engelska, men jag hade förberett mig väl genom att screenshot:a facebook-bilder av min lilla familj och snö och vårt hus, så det gick bra. Det var bara mamma som var ett mysterium för alla, eftersom det inte FINNS några bilder på henne, alla blev hemskt frustrerade över det! Speciellt Calvins mamma som ville jämföra rynkor.

 Jaja. På söndagen visade föräldrarna hur en malaysisk marknad ser ut. Det var mest turister där, och det blev snabbt olidligt varmt. Det var intressant att se hela burar fulla av olika fåglar som bara var märkta med kinesiska tecknet för “kött”, alla olika frukter som man inte kan hitta någon annanstans, och allt turistigt krimskrams.

 
Synd om kaninerna :( Det var så himla varmt.

Första dagen som jag och Calvin hade för oss själva, åkte vi till en wildlife park. De hade så många fina djur, och en show där de presenterade papegojor, ormar och en orangutan. Jag fick kramas med ormarna.

Sen gick jag och C på promenad på en livsfarlig halkig stig.

Jag undrar om denna wildlife park bara är en bit jungel som de satt stängsel runt?

 
Jag gillar ormar. De är som valpar i tub-format.

Det får räcka för nu!

 

Nu är klapparna inslagna och inlämnade på mitt lokala postkontor. På insidan av kartongen skrev jag med glädje att det säkert redan är mars när paketet kommer fram, but guess what! Posten har en ny service som är billigare och snabbare än den jag använde förra gången! :OO Fyra dagar ska det ta. Så.. om jag räknat rätt... Och det inte fastnar i tullen på grund av alla bomber och granater jag skickat.. så borde det faktiskt komma fram i tid till julafton i år!? Gud så okaraktäristiskt av mig! Hoppas det kommer 2 veckor efter, som det borde! (Nej, hoppas det kommer lagom i tid, och hoppas ni gillar era presenter. Har till och med slagit in dem i år (i gamla papperspåsar (recycling for the win))).
 
Imorgon åker jag och C till MALAYSIA!!!!!! Gillar japansk vinter som är lite lagomt kall och minimalt regnig, men ska bli så kul att komma till en varm plats med god mat! Ultimat hade varit att få fira jul i regniga skåne, såklart. Skall dock ha det så himla mysigt i Kota Kinabalu, och det ska bli intressant att se hur en skara malaysier firar sin jul. Ingen kalle anka, får jag anta. 
Jag och C tänker ha vår egen lilla julafton i morgon, byta presenter och äta köttbullar, lite så. Det blir mysigt. Vårt plan går 23 och vi åker hemifrån 18 (ja, mamma, det här är Kajsa som skriver, inte en identitetstjuv). Så vi har hela dagen på oss att jula. 
Ikväll blir det alltså att packa, städa ordentligt, laga mat och leta upp pass. Så himla spännande! Jag tror malaysia är ett land som är mycket rikt i sin kultur och mat och i sitt folk, men att man behöver en lokal guide för att få åtkomst till allt det bra. Det är så jag föreställer mig det i alla fall. Jag rapporterar när jag samlat mer information.
 
Stor puss på alla mina svenskar!