Alltså PÅ RIKTIGT. GOODBYE MY SWEET TEENAGE YEARS!
Jag minns när jag fyllde 13, och det kändes så himla speciellt. Pappa sa att jag var ungdom nu, jag bara yesss i am. Började högstadiet efter sommaren, var orolig att det skulle bli jobbigt och det blev det också, onödigt jobbigt, i alla fall för en trettonårig flicka. Kände mig totalt vilsen i tjejhierarkin och i min kropp. Högstadieåren var inte bara dåliga, verkligen inte. Utanför skolan var allting finemang 90% av tiden tack vare min familj, böcker och ett nyfött intresse för anime. Och tack vare mina högskoleår inbillar jag mig att jag kan se på världen med annorlunda ögon än de tjejer som av någon anledning trivdes i helvetesskolan, antagligen för att de var smådjävlar som kände sig som hemma i den miljön! Att jag kanske har en aning insikt i hur det känns att vara totalt utanför, och därför kan relatera till annorlunda människor och inte bara se ner på dem. Värdefullt i min åsikt. Tack vare min sociala inkompetens kunde jag låta min inre nörd leva ut ganska ordentligt, och även om jag ALDRIG gjorde läxorna så gjorde jag allt man skulle på lektionerna och fick excellenta betyg.
Eftersom alla tjejer i den åldern var fixerade vid smink, kläder, hår och sådant så gjorde jag exakt tvärtemot vad de gjorde. Klippte aldrig håret, hade på min höjd mascara och eyeliner (även in i denna tidsålder har jag aldrig i mitt liv ägt en foundation), jag utvecklade till och med en motvillighet mot att duscha, ganska läskigt. Självklart brydde jag mig om mitt utseende, men eftersom alla verkade hålla på med det så vågade inte jag göra detsamma. Jag vet inte var logiken finns.
Min klädstil: tshirtar. Och pappas stora tröjor. Och jeans. Yep.
Jag minns en dag när jag stod för mig själv i lugn och ro och väntade på att lektionen skulle börja. En tjej kom fram till mig i all välmening och försökte prata med mig och dra med mig till sina kompisar som satt på "översittarbänkarna" i trappan (alla hannor lär förstå). Hon sa något i stil med "nu har jag gjort en god gärning! dragit fram kajsa ur sitt bo!". Jag skyndade mig raskt tillbaka till min vrå, mer butter än jag var innan denna goda gärning. Förstod hon verkligen inte att hon genom sina ord bara visade exakt hur utanför jag var, att jag var en av "de andra" som måste tvingas med in i samhörigheten för att lärarna inte ska tro att det är mobbning på gång? Hon kunde verkligen inte varit mer klumpig och ointelligent, men snäll var kanske tanken. Det fick mig att se på alla andra människor än mig själv med en stark alien-känsla under en tid.
Nian var okej. Jag var mycket med Josefine som än idag är en kär vän, och ett par andra tjejer som tydligen ignorerade att jag var en liten utanförs-fågel och lät mig vara med, vare sig de gillade mig eller ej. Det var lite av en paus för själen.
Jag överlevde, och klev ut ur högstadie-ruinen med lyckliga steg mot min ljusa framtid. Jag hade kommit in på ett gymnasium i Malmö som jag valde utan att tänka efter speciellt mycket, de hade japanska som jag gärna ville läsa. Jag ville bara bort från Ystad, detta hemska Ystad med sina moppepojkar och mainstream-tjejer. BORT. Första gången jag åkte förbi gymnasiet i Ystad började jag nästan gråta av lättnad över att jag inte var fast där.
Jensen började jag på. Det var en bra skola. Jag började om, kunde vara Kajsa, och det resulterade i att jag blev ganska konstig. Tja. Bättre än innan var det! Jag fick snabbt kompisar som var trevliga, men under åren sållades de ut och man hade sina precious few kvar. Jag kommer aldrig glömma hur roligt det var i ettan, med alla nya som man kunde prata med. Men, ibland blev jag panikslagen av att jag inte passade in där heller. Första julavslutningen var jag ledsen för att en av mina kompisar hade en så fin klänning, och jag hade inte alls tänkt på vad jag hade på mig. Så var det; jag brydde mig inte alls om kläder eller shopping, men när det väl gällde ångrade jag detta. Typiskt alltså. Även om jag var lycklig i min nya skola och aldrig kände ångest över att gå dit så blev jag ännu mer medveten om mitt utseende och min kropp, och blev istället missnöjd över dessa små faktorer i mitt liv. Var jag inte en ack så typisk tonåring? Det hjälper inte heller när man har så otroligt vackra syskon och vänner, men jag älskar er ändå!
Även om mitt självförtroende inte spirade vad gällde mitt utseende kände jag mig som hemma i skolan och i ämnena. Framförallt mina vänskapslösa timmar på spanskan payed off real good, jag var expert på verbändringar! Jag älskade svenskan och engelskan, att läsa och skriva. Det var så himla kul. Matte och samhälle var och förblir mina svåraste ämnen av den enkla anledningen att de är så fruktansvärt tråkiga!
Det blev ingen japanska till min ENORMA besvikelse eftersom ingen annan än jag och en i min klass valt det. SÅ besviken.
Det hände så himla mycket under gymnasiet, så många bra saker. Jag lärde känna mig själv, inte ett nytt mig själv utan det gamla som alltid funnits där, Kajsa som kan.
Jag skrev innan att jag inte brydde mig om mitt utseende för att alla andra gjorde det. Nu var det samma sak fast med alkohol. Alla brydde sig så himla mycket om det att jag inte kunde låta bli att strunta i det totalt. Så var det med den saken.
Jag tyckte att det enda som fattades i mitt liv var en pojke, och när jag lärde känna Marten inbillade jag mig att jag var förälskad i honom. Och jag var glad tills han visade sig vara en lögnare och en destruktiv människa som inte klarade sig själv. Jag höll ut ett år, men var så lycklig när det tog slut för alltid. Jag är glad att jag fick göra de misstagen och att mina föräldrar inte tvingade mig till någonting jag inte ville, även om de sa sina åsikter. När jag väl lärde mig min läxa så var den lärd för livet. Men vi hade ganska roligt, Marten och jag. Många minnen som kommer vara fina om 10 år, kan man väl säga!
Med mig från gymnasiet tar jag Annika och Olivia, min lärare Edgar och många roliga lektioner. Egentligen var väl inte gymnasiet så himla extraordinärt, men ändå mitt livs bästa dagar, som det verkar. När jag var 17 fick jag en enorm ålderskris och kunde verkligen SE hur dagarna och timmarna tickade förbi och hur jag skulle fylla 40 om fem minuter. Märkligt nog har jag inte haft någon större kris nu, jag känner mig mest nöjd och hoppfull inför framtiden. jag tror att vid 22 eller så, så kommer den rejäla krisen! Vi får väl se.
Studenten var fruktad. Jag hade ångest över studenten. Jag ville inte att det skulle ta slut, jag trivdes så bra. Men när dagen väl kom, så var det en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag hade sanslöst roligt.
Och nu har ett år gått sedan den dagen, det kändes melankoliskt att se flak efter flak med studenter skeppas förbi mig på gatorna för ett par veckor sedan.
Under det här året har jag låtit min hjärna och mitt hjärta vila. Jag har inte gjort så mycket, jobbat på äldreboendet till och från, sytt och stickat, pratat med vänner och tittat på film. Jag har egentligen inte gjort något av värde under det här året, men det har varit så galet skönt att komma ifrån verkligheten och bara få vara. Jag har tänkt på mig själv, mestadels. Jag har älskat att vara hemma, för jag vet att jag inte kommer bo här alltid. Jag älskar mitt hem och tiden jag haft här, dessa tio år. Som den hem-ska människa jag är kommer jag sakna det galet mycket.
13 14 15 16 17 18 19. Tonåren, de är över, genomlevda, upplevda, uppskattade, älskade och redan saknade. Jag ska se på min ungdom som en storasyster ser på sin lillasyster och älska den och dess brokighet.
