Jag är lite domnad i kroppen efter att ha tittat på Sherlock. .... Jag älskar Sherlock.
Men nu tänkte jag i alla fall dela med mig av en intressant tanke jag tänkte idag. Intressant för mig i alla fall.
När jag var liten försökte jag vara hitta en gud. Eller GUD, som jag tänkte då. Jag hade en liten bok med böner för barn och en tavla med en pojke som bad kvällsbön. Ungefär 4 kvällar av mitt liv drog jag igenom "gud som alla någonting barnen kanske jag kommer inte ihåg", men det kändes inte riktigt tillfredsställande. Jag antog, som många andra svenska små barn, att Gud var en skäggig gubbe i ett moln. I skolan fick vi rita gud, och alla ritade gubbar i moln. Utom en tjej som ritade ett stearinljus. I alla fall. Jag var minst sagt missnöjd med kvällsbönen, den verkade ju inte vara bra för någonting och det var tråkigt, det fanns ju pocahontas-dockor att leka med, ingen tid för sådana tramsigheter! Jag lade det här med att prata med Gud på hyllan, även om jag i nödsituationer bad frenetiskt. "Snälla snälla gud låt inte mig missa bussen om jag hinner med den ska jag be till dig varje dag". AS IF. Änglar var en helt annan historia, men det ska vi inte tala om just nu.
Jag och min familj var på bilresa genom Sverige, vi gick in i en leksaksbutik någonstans, där fanns ett smyckesskrin med en speldosa som spelade den vackraste melodi jag någonsin hört i mitt korta liv. Mamma köpte den till mig.
När jag var åtta år gammal var skolans badrum under reparation. Jag gick förbi arbetsplatsen, det var ingen där. Det fanns en hel låda full med kartor av små kakelbitar i de mest fantastiska färger, och jag stal cirkus 9. Min skam, ånger och mitt dåliga samvete över den händelsen kunde inte mäta sig med min kärlek för de små kakelbitarna.
När jag var nio år gammal, hittade jag en skärva av en spegel under trappan till skolan. Den passade bra i min lilla handflata. Varför låg en sådan skatt där? Jag stoppade den i fickan.
Smyckesskrinet, kakelbitarna och spegelskärvan. Jag kunde titta på dem hur länge som helst. De var som ett altare, alla mina tankar kunde forsa in i de där nästan värdelösa sakerna. De var så viktiga för mig att det inte kändes som att de tillhörde mig, utan som att jag tillhörde dem.
Att spendera tid med mina objekt kändes mer värt min tid än den halvdant upprabblade kvällsbönen. Jag talade med mig själv genom dem. Min barndoms gudar, helt enkelt.
