Kajsa - Varför Blev Hon Som Hon Blev?
Life Defining People; COMPLETELY NEW AND UNKNOWN MATERIAL FOR MY SPECIAL READERS ONLY.
part II
Okej, så det finns människor som har definierat mig som person, en hel del faktiskt, men nu ska vi fokusera på mina två hannor.
Jag har två systrar, att de heter Hannah och Hanna är ju en smula förvirrande ibland. Hannah har varit med mig sedan jag var en liten tjej, jag var gladast i världen när hon föddes men hon var lite så där avig och ville bara gosa med mamma och fick nästan alltid som hon ville! Vi bråkade massivt när vi var små, men genom våra gemensamma tonår har vi blivit mer systerliga än någonsin känns det som. När man kan avsluta varandras tankar och meningar så är man nära varandra. Hannah kommer hit i mitten av mars och jag är så himla himla glad! Jag ska visa henne en massa bra platser och låta henne spendera alla sina kronor på vackra världsliga saker.
Nu tappade jag tråden lite. Hannah har format mig som människa eftersom hon är en sådan extremt intressant person som jag hela tiden vill imponera och visa ömhet för, om hon blir en känd en dag kommer hennes publicist inte släppa mig backstage på grund av att jag är hennes största fan och första stalker, typ. Det låter kanske inte så bra. Men det är i all välmening.
Hanna flyttade till samma område som mig när jag var en sådär 16 kanske? Först var hon kompis med bara Hannah, och när vi var ensamma tillsammans sa hon "Det känns awkward, vi har inget att prata om!". Men idag, vid snart 21 års ålder (HERREGUUUUUD NEEEEEEJ) så är hon min allra allra bästa vän i hela världen som precis förstår mig och vad jag menar. Hon är snällast och smartast och knäppast av alla i universum, ibland är jag helt övertygad om det. Hanna påminner mig väldigt mycket om mig själv när jag var i hennes ålder, även om hon flera decimeter längre än vad jag var när det gäller mognad och ja, längd. Hon definierar mig för att jag vill vara en lika bra förebild för henne som hon är för mig. Att hanna INTE kommer och hälsar på mig har naturliga skäl men är ändå det värsta som någonsin inträffat, för när jag väl börjar sakna hennes känns det som att plötsligt inte kunna hitta sin högra arm.
Tillsammans har jag och hannorna haft ofantligt kul. Det är ett lugnt påstående att de har skapat cirka 60% av mina goda minnen från ålder 18 och uppåt. Tack, Hanna och Hannah, ni är faktiskt bäst och jag vill att ni ska veta det.
Och nu, den här vackra videon som Hanna har skapat med sina egna händer. Massa stillbilder på mina fulaste ansiktsuttryck, älskar det.
Och de allra sista bilderna, featuring the saddest moment of my life, när hannorna fortsatte in mot malmö och jag åkte till kastrup för att ta planet till Tokyo. Fruktansvärt, alldeles fruktansvärt.
Men fint, ändå.
