Det var så många människor, jag blev lite tyst och glömde all min japanska, men om det är någonstans man FÅR vara blyg så är det väl här.
3kommentarerIdag alltså! Idag var det fyrverkerier, hade stora förväntningar. Jag och calvin åkte till Asakusa och Kaoris vänner som hade en ENORM lägenhet, kan man ens kalla det lägenhet?! Det var minst 30 gäster, tror jag, men alla fick plats utan problem. Två våningar + två takterasser, alltså. Det var Kaoris väns föräldrar som bodde där. Första gången jag är i ett sånt hus. Trots att svensk och japansk kultur är -totalt- olika så kändes det som ett farmor-hus, eller som Klöverträsk. Lite uppstoppade fasaner och porslinsfigurer och så.
De lagade en massa massa mat, och jag och Calvin fick låna varsin yukata av Kaori. Har jag någonsin känt mig så fin?
Det finns två saker jag älskar här i världen. Den första är tjejer som ser ut som killar, as you know. Och den andra är killar i yukata. Jag såg sååå många vackra pojkar i yukata idag //nosebleed//. Som tur är var den längsta, snyggaste killen i yukata min egen calvin, håhåhå. Varför åh VARFÖR kan inte ALLA killar ha på sig det JÄMT?
Let's move on. Ända sen 9 imorse hade ett gäng av sällskapet djurat och köat för att kunna ta de bästa platserna för att titta på fyrverkerier. Asakusa är omåttligt populärt gällande detta, galet mycket folk. Vi kom dit 18, och var det bra platser eller vad? Vi åt lite mat, tog lite foton, kollade på när de provsköt raketer, och väntade på att det skulle bli mörkt. Det var galet varmt hela dagen, men när klockan närmade sig 19 så kom plötsligt en kylig vind som förde med sig en massa mörka moln. Och bam så öste det ner regn som om det aldrig gjort annat. Herregud vad regn. Och då, samtidigt som åskan mullrade och blixtrarna lös upp himlen, så började fyrverkerierna på riktigt. Jag, calvin, kaori och micael stod under en handduk i kanske 5 minuter och kollade, det var himla vackert, så storslagna. Men kall och blöt blev man! Vi visste att det inte skulle hålla på så länge heller, för man kan inte skjuta raketer när det öser regn, så vi drog oss tillbaka till en annan väns hus i närheten där många samlats. Jag och Calvin fick låna kläder och handdukar. Är det normalt att vara så givmild och snäll mot två utlänningar? Det är något fel på japanerna, de lider av giv-sjuka. Så snälla alla var. Sen gick vi tillbaka till det stora huset och åt en massa mat och drack en massa saker och efter en stund och ett par öl vågade några prata med mig, som calvin sa, "the only not asian person in the whole building".
Är det ett minne för livet eller vad? Gråter från hjärtat angående de stackars killarna som väntade så länge på platser, åååh. Och ville såklart se mer fyrverkisar. Men hur många fyrverkerier jag än ser i mina dar kommer jag nog inte glömma just dessa få, i regnet!
Bilder följer i kommande inlägg.
Bilder följer i kommande inlägg.
