Jag tror minsann jag ska göra något drastiskt. JAG ÄR SÅ HUNGRIG. Jag vill äta alla pizzor i frysen. Men det är små grisar på båda sorterna. Jag ska peta bort alla grisar. Intressant va?
Sätt inte en brustablett mde tranbärssmak i ett glas med tranbärsjuice. Det är det syrligaste jag någonsin smakat. Min tunga är död.
- När killar insisterar på att bära min väska. Vad är jag, en kunglighet? KAN SJÄLV.
- När man skriver på datorn och fingrarna blir kalla som tjäle.
- När man syr något, och har två saxar, men ändå ligger båda på samma ställe, hela tiden. Så man måste pendla mellan symaskinen och klippbordet. Ugh.
- När man tittar på anime, och kollar på hela introsången, och sen visar det sig att det är dubbat.
- När jag går in i Hannahs rum och hela köket har transporterats dit, fast i smutsig form.
- När jag går in i Ludvigs rum och det känns som om man träder in i Mordors källare.
Det var allt, för nu!
Saker jag gillar att göra en dag när man inte vill göra något alls:
- Scrolla tumblr
- Lyssna på phantom of the opera
- Äta nudlar i sängen
- Duscha
Fördelar:
- Det är mysigt
- Man får musikalisk stimulans
- Det är gott
- Man blir ren
Nackdelar:
- Man kan dö utan att någon märker det
- Man kan få nudlar i sängen
Det har nämligen skapats en förnämlig sak till spotify: tunewiki! En app som gör att man kan se sångtexten samtidigt som man lyssnar på musiken. Vilket tyvärr har lett till att jag ligger här och sjunger med i soundtracket till The Phantom of the Opera. Som sagt, tur att vi inte har nära grannar. Nu är det bara min familj som måste plågas.
NO REGRETS HAHA
YOU WILL CUUURSE THE DAY YOU DID NOT DO
ALL THAT THE PHANTOM ASKED OF YOOOOOU
*DUUUUUH DUNDUNDUNDUN DUUUUUUH*
Nej. Jag skojade bara.
Så, jag har tänkt lite på The Phantom of the Opera. En av världens finaste musikaler, tycker jag. När jag var yngre (ja, man skulle på ett korrekt sätt kunna använda ordet fjortis) var jag hemskt förälskad i fantomen. Nu när jag blivit lite äldre och visare har jag lyckats föra in mina vilsna funderingar i ämnet: varför blir många tonårstjejer (och andra, ja, många många andra) förälskade i den mentalt skadade ensamstöringen istället för i den fagre Raoul?
En liten lista.
Utmärkande drag hos fantomen:
- Han är ett psycho.
- Han är en mördare.
- Han startade en mordbrand.
- Han har väldigt fula byxor.
- Han bor i hemlighet under en opera.
- Han kan sjunga fint.
- Halva hans ansikte är täckt av ett ärr.
- Han är dramatisk och lägger vikt vid saker som hemliga dörrar och stora rökmoln.
- Han har ett onormalt ha-begär.
- Han är inte så normal, kan man säga.
Utmärkande drag hos Raoul:
- Grejen med Raoul är att han är fullkomligt normal och mesig, han har fult hår och inga mysteriska aspekter, han kan inte vinna en svärd-fight heller. Även han har ett kanska onormalt ha-begär efter stackars Christine. Hon får knappt välja själv! I alla fall. Han är en riktig tönt. Och i en av de sista scenerna sjunger de frenetiskt "keep your hands at the level of your eyes" för att han inte ska få en snara runt halsen MEN INTE ENS DET KLARAR HAN.
Sammanfattning: fantomen har en stark karaktär och har vakat över Christine hela hennes liv, han har ett tragiskt förflutet och hans psykotiska närmanden översätts fritt till att allt han vill ha i hela världen är Christines kärlek, och när det inte fungerar som det ska, trots hästar och underjordiska båt-turer, så kan man väl få tvinga fram det man vill ha utan att någon protesterar? Trots allt så borde alla de romantiska tittarna väl falla för Raoul, som bara vill Christines bästa och som nästan dör för hennes skull?
Men här är det sista, avgörande knepet för att knipa alla flickors hjärtan: när fantomen äntligen har tvingat till sig Christines kärlek och han får kyssa sitt livs kärlek, SÅ LÅTER HAN HENNE GÅÅÅ FÖR HAN ÄLSKAR HENNE SÅ MYCKEEET OCH HAN VILL SE HENNE LYCKLIIIG. Det hade Raoul minsann aldrig kunnat göra!
Ja, mina tusentals bloggläsare, ännu ett mysterium är löst. Logik och vett förlorar alltid en sån här strid. Nämnde jag att jag var förälskad i fantomen? Som att det har förändrats det allra minsta lololol.
Och plötsligt: bilder.
Le dream of al da young wimmin
Här står de och sjunger.
Fulhåret.
Jag kan starkt rekommendera denna otroligt roliga och träffande fanfiction som jag hittade.
För den med tålamod.
Jag önskar att jag kunde hitta den PERFEKTA jobbannonsen. Den skulle sett ut a little something like this:
Har du ett genuint intresse för japansk kultur?
Vill du jobba med något som ger pengar utan att det skadar din själ?
Gillar du godis?
DÅ ÄR DU RÄTT PERSON FÖR OSS!!!
Skicka in en ansökan till: [email protected]
I alla fall. När jag låg och filosoferade innan jag somnade igår, kom jag att tänka på när jag och Hannah åkte till Närcon (OH MEMORIES) och hur vi, den sista dagen, inte direkt fick maximalt med sömn. Inte någon av de andra dagarna heller, när jag tänker efter... Och jag lade märke till att när jag inte får min skönhetssömn så blir jag korkad. Riktigt korkad. Jag menar riktigt korkad. Typ: kan inte öppna en mars-bar. När vi skulle stiga av tåget hemma i kära k-bro kändes min hjärna som marshmallow fluff med hallonsmak.
Det var hit jag hade kommit i mina filosofier när jag slogs av den minst sagt svindlande tanken: det finns människor som är sådana här HELA TIDEN. De lätt IQ-befriade, trångsynta människor man hytter nävarna åt i vardagssituationer (läs: det här inlägget är en fiktiv berättelse, och likheter med riktiga personer, levande eller döda, är definitivt och 100% utan sarkasm en tillfällighet) går omkring med rosa fluff i hjärnan och det är därför de inte kan riktigt höra oss andra. Ett mysterium är löst, tycker Kajsa. Eftersom jag själv varit IQ-befriad, om än en kortare tidsperiod, känner jag att jag kan relatera till alla stackars idioter på en djupare nivå. Lite som att se en haj eller en riktigt söt korean i verkligheten: man kan bekräfta att det existerar. PÅ TAL OM SÖTA KOREANER:
Hmm..
Vill du jobba med att fotografera vackra koreanska pojkband? Ansök idag!
Åh Kajsa, din hjärna är en outsinlig källa av bra jobbannonser.
