Nu börjar det närma sig, minsann. Snart bara en månad kvar. Jag har lagt tanke vid ännu en stor förändring hos Kajsa under de här 20 åren. När jag var yngre hade jag svårt att känna känslor, på något vis. Jag kände mig så klart glad, arg, ledsen. Men de mer subtila känslorna, som tacksamhet, ånger och till och med tillgivenhet tog det många år att lära känna. Jag kunde läsa böcker och lyssna på vänner och känna mig totalt oförstående inför känslorna de försökte förmedla. Jag vet inte om det kom med åldern, men jag är mycket glad att jag nuförtiden kan känna en bred palett av olika känslor utspelas inuti mig.
När jag fyller år är jag säker på att jag kommer drabbas av ångest över min ungdoms flyende dagar. Skånetrafiken gillar att strö salt i sår och att vrida om knivar, så för att verkligen markera att jag blir gammal så tvingar de mig att köpa vuxenbiljetter från och med att jag är tjugo. Här hjälper inga Hello Kitty Café-er eller rosa peruker!
Jag är ju ändå snart tjugu år gammal, en sann milstolpe. När jag tittade på Vintergatan när jag var liten ställdes frågan "hur gammal måste man vara för att räknas som vuxen?". Svaret kom direkt till min lilla hjärna: 20. Exakta dagen man fyller 20 så är man vuxen. Jag tänkte även att när man fyllde år som barn växte man flera centimeter just den natten, så jag kan ju mycket väl haft fel. Men nu ska vi utvärdera Kajsas liv - kommer du kunna bära etiketten efter din födelsedag detta år?
Det är helt klart en stor set-back att spelet Hello Kitty Café ger mig så mycket vardagsspänning. Så borde det nog inte vara för en vuxen människa. Jag syr kostymer och klär ut mig likt figurer från tecknade serier: hmm. Till mina föräldrars stora nöje kan jag inte dricka starka likörer utan att få ett skrynkligt ansikte. Jag har inte blivit glasblåsare, trädgårdsmästare eller prinsessa, trots mina ivriga drömmar om dessa yrken som liten. Inte har jag körkort heller.
Men. Jag har ett riktigt jobb, som jag inte smiter ifrån trots att det är svårt. Jag ska studera på Lunds universitet till hösten. Jag vågar beställa mat helt själv i restauranger, helt klart en framgång (jag skojar tyvärr inte). Jag är inte rädd för pissmyror längre, men mysiga är de inte! Jag påverkas inte lika mycket av stora grupper och deras åsikter om mig.
I det stora taget har jag hankat mig fram ganska bra, om jag får säga det själv. Fast jag kommer nog bli en sån där vuxen som folk beskriver: "Åh, Kajsa, hon har Verkligen hållit liv i sitt inre barn!". Sagt i en smått klandrande ton. Ibland åtföljt av en djup suck, kan man tänka.
Visst är det en härlig känsla när man lär sig nya saker som man aldrig hade kunnat tro att man skulle klara av? Typ, sy knapphål. Det är ingenting jag funderat särskilt mycket, "ska man ta och sy sig ett knapphål kanske". Men när man har ett självvalt tvång att sy tre stycken kavajer hängande över sig likt ett mörknande moln så kan man finna sig i alla slags situationer. Även om jag inte kommer ha maximalt stor nytta av min nya kunskap så känner jag mig töntigt lycklig över att ha den. Det känns verkligen som en level up, med episk musik i bakgrunden och små stjärnor som snurrar upp från ingenstans.
- När killar insisterar på att bära min väska. Vad är jag, en kunglighet? KAN SJÄLV.
- När man skriver på datorn och fingrarna blir kalla som tjäle.
- När man syr något, och har två saxar, men ändå ligger båda på samma ställe, hela tiden. Så man måste pendla mellan symaskinen och klippbordet. Ugh.
- När man tittar på anime, och kollar på hela introsången, och sen visar det sig att det är dubbat.
- När jag går in i Hannahs rum och hela köket har transporterats dit, fast i smutsig form.
- När jag går in i Ludvigs rum och det känns som om man träder in i Mordors källare.
- Scrolla tumblr
- Lyssna på phantom of the opera
- Äta nudlar i sängen
- Duscha
- Det är mysigt
- Man får musikalisk stimulans
- Det är gott
- Man blir ren
- Man kan dö utan att någon märker det
- Man kan få nudlar i sängen
